Det stämde verkligen ikväll. Ett grymt rygg/triceps pass imorse. Var så otroligt roligt och motiverande att träna med någon som gav allt och krigade på. När jag kom hem från jobbet kände jag för första gången på länge; Nääää, jag vill inte. Jag vill inte köra cardio, jag vill krypa ner under filten och vilan. Sen kom det dåliga samvetet och tanken på mitt mål jag satt upp tvingade mig upp och iväg. Jag vet inte om det var längtan hem, tröttheten, värken, hungern eller regnet som gav mig energi och resulterade i rekordtid på min intervall runda. Helvete va benen öste på! Hur bra känns det inte nu efteråt att jag tvingade mig iväg då? Obeskrivligt. När jag står där sen och har klarat mitt mål kommer alla timmars kämpande, allt jag får offra vara såååååå jävla fucking värt det. Det har jag hela tiden i bakhuvudet dom gånger lite lathet kommer fram. FINNS INGA JÄVLA URSÄKTER NÅNSIN - NO EXCUSES, REN VILJA. That's it, simple as that!