I'm FINALLY out, tror jag. Det börjar kännas så. Allt det ledsna, all saknad och alla känslor har gått över i ren avsky, rent hat för människan. Jag hatar dig så fruktansvärt mycket! Den här personen har förstört så många år genom mitt liv, förstört så många dagar för Mig bara genom att existera. Det skrämmer mig att se den verkliga du, en vidrig och osäker människa. Jag hatar dig för allting du har tagit ifrån mig, för allting du förstört. Så länge jag låter en liten del av dig vara kvar kommer du förmodligen alltid att förstöra. Du tog all kärlek och respekt jag hade för dig och slängde det i väggen. Jag hatar dig för alla dagar du förstört, alla tårar jag slösat och framför allt för dom andetagen i min kropp som var på väg att försvinna pga DIG. Jag kommer aldrig nånsin att se på dig på samma sätt igen, aldrig nånsin tycka om dig och jag kommer aldrig nånsin förlåta dig.

Och till nånting helt annat. Snart ligger jag äntligen där, i solen på en strand. Med en oväntad person jag inte umgås med alltför ofta med på fritiden. Men som just nu känns som den perfekta personen att åka iväg med, få en ny start med.

Jag har sista dagarna haft lite seperstionsångest från Mina nära och kära. Relationer, vilken sort det än är behöver näring. Jag har försökt att visa på små sätt hur mycket var & en betyder. Vissa mår lika dåligt som jag har mått, det gör ont i hela mig när jag får höra orden: Jag vill bort, vad spelar jag för roll? Ingen av er får nånsin säga så. Jag älskar er allihopa så mycket att hjärtat värker. Ni är så vackra, inifrån & ut och jag önskar ni kunde se er själva genom mina ögon.

Tagit cocillana så hostan går över tills på söndag. Kommer somna varm och dåsig. Ensam men med härligt plingande i telefon :)

Bokat, betalt och klart. På söndag åker jag och Katja till Turkiet och tar en paus från allt kaos här hemma. Det är så välbehövligt och ska bli SÅ skönt.

Ge mig!

Igår blev det årets sista båttur, det var så underbart!

Jag vill ha höst nu. Spontanshoppade tre likadana tröjor hos mamma.

En sak i fredags knäckte mig totalt. Trots det lyckades jag ha en okej kväll med fina och härliga människor. Två väldigt saknade vapendragare var återigen vid min sida och lät mig inte sjunka. I lördags var vi slitna!

Trots migrän har jag gjort mitt bästa att ha en "okej" dag.. Den går inte över och nu när jag ligger nerbäddad är den värre en nånsin!

Jag vet inte hur jag skulle klara mig eller vad som skulle hända utan ditt stöd!

Det är lite roligt hur en och samma person kan vara raka motsatsen till mig men på samma gång väldigt lik. Vi är ständiga orkaner & kaos, som gör vårt bästa för att hantera livet och deras situationer. Nu behöver vi lugna nerverna, vila ut i solen.

Var så kul att åka och gratta honom, han bor en bit bort så det är inte så ofta tillfällen ges.

Diskuterade lite med Katja om vänskap och utfrysning. Att bli utfryst över ett misstag, vad är det för vänskap? Och som jag ofta känner, att vad jag än gör är jag aldrig tillräckligt bra, jag får aldrig nånsin komma in i den "innersta kretsen". Jag vet inte jag. Just nu är exakt allt kaos i mitt liv och jag vet inte riktigt vad och vem jag ska försöka luta mig mot för att kunna stå upp.

Jag har fått många fina ord från många människor sista tiden. Vissa saker var bara ord andra inte. Och tyvärr låter jag min egen osäkerhet gå ut över dom som faktiskt menar vad som säger.

Åh. JAG VILL!

Ska köra slut på mig själv så totalt nu att jag får blodsmak i munnen!

Sånt gör mig glad. Som att sitta på en filt i söndagssolen med Katja, äta pizza & drick rose.

Det verkar inte bättre än så. När man för första gången öppnar hela sig försvann många. Men jag är glad för dom fina jag har kvar som visar varje dag på små sätt att dom bryr sig!

Imorse kände jag mig tryggare och lugnare än på länge. Att slå upp ögonen efter en tuff natt, höra regnet smattra mot rutorna och ligga där stilla, lyssna på mina egna andetag och drömma mig bort i tavlan. HARMONI! Och det är just harmoni jag behöver. Jag kommer just nu på en enda sak bara som jag förknippar av hela mitt hjärta med det ordet. Jag har tänkt på det här länge och jag ska fan förverkliga en av mina drömmar. Jag ska köpa en häst! Jag har letat häst ett tag nu, ringt runt och letat stallplats osv. Jag behöver min fristad, där jag kan hålla på med det som jag älskar och som får mig lugn.

Fy tusan alltså vad jag sökt ord för att komma på hur jag ska formulera mig när jag mår som sämst. Jag fattar nog inte själv hur dålig jag är, tror inte min familj fattar, mina vänner fattar inte.. Det är det hårdaste slaget… Allt jag velat var bara att få medömkan, någon som sa “Nu går vi fan till doktorn med dig, du mår inte bra” någon som SÅG MIG och hur dåligt skick jag var i innan jag behövde komma till den gränsen där jag är nu. Jag har så många gånger känt att jag håller på och dör och ingen har gjort ett jävla skit. Låter jävligt egoistiskt men jag antar att Det är väl inte många som vågar erkänna att man tänker så, men jag kan faktiskt erkänna det. Det är oftast “Se mig, hör mig och hjälp mig” som styr när det rör sig om sjuka människor. Därför är det extremt viktigt att ta en sjuk människa på allvar. Vare sig det handlar om en ätstörning eller om någon som är deprimerad eller har ångest. Stå inte bara och se på….i vissa fall slutar det väldigt illa.

I mina ögon gör den det, alltid. Det gör mig så ledsen att se hur andra praktiskt taget sitter ihop med sin syster, kan göra allt tillsammans för att man VILL och inte känner att man måste för att man är familj.

Ett glas vin i solen på balkongen har jag gjort mig förtjänt av :)

Just nu måste jag säga ifrån. Jag behöver ta några steg tillbaka och försöka andas. För nu är jag på väg i en otäck fart mot det hålet jag låg i för exakt ett år sedan. Allt faller isär och hamnar jag där igen tar jag mig inte upp ännu en gång. Jag mår inte bra just nu och jag måste hitta en lösning, FORT!