Det börjar kännas som att jag kanske håller på att hitta mig själv. Allt jag varit med om, alla svek jag utsatts för har satt sina spår men det har format mig. Jag är inte som dom tex, jag är ärligare, omtänksammare, mjukare, mer förstående och snällare än vad jag var innan. Jag har lärt mig att inte döma andra på samma sätt, lika hårt. För alla har vi vårt bagage och våra misstag men det är hur man efter dom beter sig som är skillnaden. Att man lär sig något av det!

Jag har vågat bryta gamla mönster. Jag har tex tagit mig ur min attraktion och mitt beroende av tatuerade, knarkande och otrogna svin som under så många år tryckt ner mig. Jag har brutit mitt mönster och blickar framåt mot nya äventyr där mitt gamla tunga bagage inte får tynga ner mig längre. Jag känner mig så lillgammal. Ibland känner jag mig som 15, där morgondagen inte betyder så mycket utan endast stunden just nu. Samtidigt som jag känner mig gammal & klok efter att ha behövt gå igenom mer saker än vad många jämngamla ens kunnat föreställa sig.

Jag ser så många runt omkring som inte förändras ett dugg, som är fast i sina små mönster och bara tänker på nuet och ingenting annat förutom sig själva. Tiden går men dom verkar inte följa med, dom verkar stå still.

Andra rev ner min mur jag byggt upp för att skydda mig, samtidigt som det var mitt eget fel eftersom jag alltid försöker tro det bästa om människor och lät dom. Jag började bygga upp den igen men nu känner jag hur jag sakta men säkert börjar riva ner den igen, av bra skäl den här gången.

Hittade fina dop presenter och avslutade med middag på Java :) Jag ligger nerbäddad redan, blir helt slut av medicinen. Men det är ändå skönt även fast det känns jättekonstigt att inte ha en varm famn att krypa in i.