Att jag ALDRIG lär mig. Jag känner min kropp rätt väl nu, har lärt mig skilja på känslorna som flödar igenom. Trots det lyckades jag missa tecknen idag och nu när jag tänker tillbaka på dagen ser jag ju allt så tydligt - jag borde vetat bättre. Jag antar att det kallas önsketänkande. Att kunna göra sig iordning, dricka ett glas vin och gå ut och ha roligt. För andra är det en basis grej, nåt dom inte behöver tänka så mycket på. För mig är det ett oerhört projekt att ta mig ut och iväg. Det var längesen och jag hade glömt hur det kändes. Satt på golvet och sminkade mig när ingen tår blev en, en blev två, två blev fyra, fyra blev åtta tills dom tillslut sprutade hejdlöst utan kontroll. Med tårarna kom panikångestattacken och en känsla av ett par händer som höll runt min hals och försökte kväva ihjäl mig. Att vara 25 år och behöva gå igenom något dylikt är fruktansvärt, att inte kunna leva ett normalt liv pga andras misstag. Att ligga där på golvet och tvinga fram nåt enstaka andetag och på riktigt vara övertygad om att nu kommer jag dö här på golvet. DET ÄR FRUKTANSVÄRT, det går inte att beskriva hur det känns i närheten ens.

Och sen samhällets och människors syn på "depression".. Depression tas inte på allvar och fortfarande är tabu. Depression är inget man ska skämmas över, det är en sjukdom som vilken annan sjukdom. Skulle nån säga till en cancersjuk person -ryck upp dig för fan!? Skulle nån säga till någon som har Alzhemiers att nu är det dags att börja använda hjärnan lite? Skulle nån säga till någon som har Parkinsons syndrom att de borde räta lite på sig och skynda på lite när de går? Jag tror faktiskt inte det.