Igår kom jag till den punkten där allt bara föll isär. Jag blir fruktansvärt elak mot nära & kära vid såna tillfällen då jag gör allt i min makt för att få dom att gå iväg från mig, eftersom jag anser mig själv vid såna här Downs vara ett gift som förgiftar allt i min närhet. Några tappra själar får ta hårda och elaka ord, blandat med panik, tårar och ångest. Vissa tappra själar står kvar och vägrar gå trots att jag näst intill skriker åt dom att dra åt helvete.

Det är så min försvarsmekanism fungerar. Efter så många svek, så många fega jävla idioter som vänt ryggen för att jag inte var lika rolig när jag mått dåligt är min radar inställd på att alla är likadana.

Det är orättvist, jag vet de. Men jag fungerar så! Jag skulle aldrig nånsin be om hjälp av rädsla att känna mig i vägen. Men ibland borde jag istället för att stöta bort alla.

Nu hände det som hände och jag får ta det därifrån. Jag vet vad jag har och vad jag inte har. Jag vet exakt vilka som alltid står kvar bakom och håller upp mig när det stormar för hårt. Jag vet bara inte hur jag ska ta mig förbi det här för gott.

Är det inte konstigt hur en person, den personen är den dom börjar pyssla ihop dig, den som gör dig gladare än vad du nånsin varit i hela ditt liv. Att den personen är samma person som fick allt att rasa. Det är jättekonstigt!

Nu är jag äntligen hemma åtminstone efter en lång och jobbig natt. Ska bara ligga här och andas och vila hela dagen.