Det är alltid när jag minst anar det eller förväntar mig det som tankarna och paniken kommer ikapp. Som nu, så trött att ögonen svider men jag får inte ta några lugna andetag eller ligga stilla och somna utan att jag vrider och vänder på mig, funderar, tänker och stressar över allting. Jag antar att det är för mycket runt omkring just nu. För mycket lösa pusselbitar som inte har någon plats än. Jag önskar ingen den tillvaron jag får kämpa med varje dag.