Jag vet inte vart vi är på väg, men jag vet att det är åt rätt håll. För första gången på snart två år känner jag knappt av panikångesten längre, inte ens dom få stunder jag spenderar ensam. Det beror ju på ingen annan än HAN som alla vet vid det här laget. Jag går omkring i något slags vakuum och bara är sådär rosa-moln-lycklig. Jag var rädd där ett tag att jag aldrig skulle känna nåt igen, att jag för alltid skulle gå omkring och bara känna mig tom & likgiltig.

"När allting går emot, ska jag hålla kvar. När världen faller ner, är det du och jag, det är du och jag! Ja, jag lovar & svär, jag svär"