Jag hade en konstig känsla i kroppen hela dagen igår, egentligen sen några dagar tillbaka. Försökte trycka bort den genom att göra ett mumsigt mellanmål och lägga mig och läsa en stund för att få tankarna på annat håll.

Det var längesen jag kände det den där svidande känslan i magen på det här sättet eller den där tryckande & bultande ångesten i bröstet. Jag låg och läste och helt plötsligt insåg jag att jag inte kom ihåg vad jag nyligen läst ens, att tysta tårar rann nerför kinderna. Jag förstod ingenting. Inte hur länge dom runnit, inte hur, när, varför och allt det där. Jag vet bara att jag känner igen dom små ledtrådarna, dom små spåren av vad som är på väg. Och jag förstår inte. Som tur var så kom hjärtat hem från jobbet och då i samma sekund han kramade om mig försvann allt det svarta.