Han känner mig. Han vet att allt inte är bra fast jag säger att jag är okej. Han vet att jag legat här utan att resa på mig fast jag aldrig skulle erkänna det och skickar ett sms att han köper med Max hem till mig.

Bjuder på en äldre bild från ganska exakt ett år sen. Jag var inte lycklig, men lyckligare. Mestadels tack vare människor jag nyligen fått i mitt liv som pushade mig men som visade sig bli det som drog mig längre ner än nånsin innan. Isn't that ironic, don't you think?