2012..
När man tittar tillbaka på året som gått så känns allt så diffust, som att man inte har hunnit med någonting alls. 2012 är helt ärligt som en enda stor dimma, ett stort vakuum. Med glimtar av diverse känslor, stunder, ögonblick och minnen.

366 dagar har alltså sniglat och även svischat sig förbi framför mina ögon, dom har gått i vågor, precis som med allt annat i det här som kallas livet.

Jag har druckit för mycket vin, solat & bränt mig i Turkiet (X2), sugit åt mig sommarens första och även sista suckar, jobbat rumpan av mig, mött nya människor, förlorat gamla, varit full, varit bakis, skrattat, gråtit, pratat, lyssnat, dansat rumpan av mig, sjungit mig hes, tränat, funderat över hur många lösa trådar man kan hålla ihop samtidigt, funderat över hur mycket en människa orkar bära (utan att gå av), skalat av gammalt som skavt och börjat om, fallit, rest mig, slutat röka, börjat röka, haft ett år som öppnat många nya perspektiv på både människor och känslor, fotograferat, målat, sytt, älskat, hatat, ätit för många pannkakor framför Sons of Anarchy, Njutit av en sommarkväll till tonen av Winnerbäck, fått tragiska besked, fått bra besked.

Som ni förstår har det hänt en del. Som det ska i ett mänskligt liv så att säga. Båda stora och små händelser som har format mig, slipat mig, lärt mig och lämnat spår efter sig.

Jag var trött & nött efter ett jobbigt 2011 och det visade sig bara vara början, för 2012 höll på att slita isär mig. 2012 var en ny hård start. Jag har försökt anpassa mig och försökt få fotfäste i en upp-och-ner-värld. Men det har också öppnat många nya dörrar, nya perspektiv och värderingar. Men jag har gett mig fan på att försöka med den sista energin jag har att ta mig upp från det svarta gyttjiga hålet han & dom jag kallade vänner slängde ner mig i, bröt isär mig bit för bit med sina lögner. Jag har gett mig fan på att 2013 ska vara MITT ÅR, min chans att läka och hitta tillbaka till min väg..