Destruktivitet.
När jag går ner mig i mina mörka faser blir jag väldigt självdestruktiv. Som tur är har jag J som är otroligt jordnära, varm, lugn och trygg. Som försöker så gott han kan att plocka ihop alla bitar som jag kastar omkring mig och förstör. Jag är antingen extremt hög på livet och Har energi, glädje och vilja utan stopp. För att sen komma ner i helvetet, helt tvärtom. Antingen högt uppe på toppen eller så djupt man kan komma. Psykologen pratade om manodepressiv. Och det här är något jag vill ta itu med, vill utreda.
Och jag inser att det här är en extremt personlig blogg där jag blottar mitt inre och mina demoner. Men det är ett sätt för mig att bearbeta & leva med panikångest. Det är också ett sätt att försöka få nära & kära som läser att ha lite förståelse för mig, hur jag fungerar & varför jag ibland beter mig som jag gör. Det finns många i världen som har det värre. Men det här är fortfarande mina demoner, min sanning. Det här är någonting jag måste leva med varje vecka, varje dag och varje sekund.