Stumbling round the streets.
Alltså folk har ju inga gränser, fick ett sms igår och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Efter det sms:et insåg jag att ibland, dom man trodde man kände utan & innan kände man aldrig nånsin överhuvudtaget. Jag blir förvånad över hur folk kan bete sig, det är så långt ifrån mig värld att bete sig så och det är väl därför jag har så svårt att ta in de.
Nu blir det iväg på äventyr med Jessika och fixa lite till hennes lägenhet. Det ser jag framemot med tanke på att vi inte setts på evigheter eftersom jag först var sjuk, sen åkte bort i flera veckor, kom hem och var sjuk och sen åkte hon utomlands. Ikväll vankas det inflyttningsfest/köksfest hos Jessika. Och som jag ser framemot de :D Längesen jag verkligen kände för att gå ut och röja som förr. Apropå det var det nån som kommenterade mitt icke existerande partyliv nowdays, om jag inte saknade de. Självklart, ibland. Men jag har också insett att alkohol löser inte problemen och de får varken panikångesten eller magen att må bättre. Jag har haft fruktansvärt kul ett år tillbaka, fyllt med galna utgångar och minnen. Men utelivet är inte äkta, det handlar endast om ytan. Det är bara att kolla på "vänskapen".. Den fanns inte utanför alkoholen. När jag behövde den som mest vände den mig ryggen för de var inte lika roligt med något ledset istället för att supa. Utgångar och den vänskapen man får genom festandet är inte äkta, det är ett falskspel där ingen egentligen betyder nåt, det är en fasad, en yta.