Fick en så otroligt korkad kommentar om min mage. SJÄLVKLART finns det dom som har det värre, det finns värre saker tex cancer osv. Men fortfarande är mitt magont MIN SANNING, MIN VARDAG, MITT LIV och nånting som JAG måste LEVA MED varenda dag. Liksom panikångesten... Tror ni att det är roligt att ALDRIG kunna planera in nånting för att man inte vet hur man mår eller hur ont man har? Att ligga sömnlös och gråta hela natten fast man inte ens vet varför? Att känna som att en elefant står på mitt bröst när jag försöker andas? Eller som att nån liten djävul sitter inuti kroppen och hugger mig i magen med en kniv så jag knappt kan stå upp? Det finns dom som har det värre, men det här är min verklighet!

Som tur är har jag mina små knep mot magen när den gör ont. Det är inte alltid dom hjälper men ibland!