Min kropp har inte varit sig själv sen jag blev sjuk igen för några månader sen. Jag har ändå tvingat iväg mig och tränat för att jag vetat att i slutändan är det de bästa trots att kroppen konstant vägrat, gjort ont, värkt, varit trött, seg och protesterat. Idag var tanken en halvlugn PW på 5 km för att rensa tankarna inför begravningen imorgon. Det slutade med en endorfin & adrenalinkick utan dess like. 1 mils intervallträning senare och ett personligt bästa UTAN DESS LIKE. Jag vill bara skrika för att jag känner sån lycka efter de. Jag känner för första gången på länge att kroppen börjar komma tillbaka, att den börjar återhämta sig efter allt kaos och all medicin. Jag känner för första gången på över TVÅ ÅR att nu är det JAG som bestämmer över kroppen, det är JAG som har kontrollen nu. Jag tänker ALDRIG nånsin låta kroppen vinna igen, de kan ni ge er fan på.

Börjar sakta men säkert få tillbaka åtminstone två av mina magrutor, även om jag inte är nöjd så ser jag resultat vilket ger mig pepp. Nu är ju inte mitt mål att gå ner, men när jeansen som för två månader sen var lagom tighta blivit för stora blir man motiverad. Och då handlar det inte ens om att jag egentligen gått ner i vikt, för det har jag inte. När jag vägde mig sist hade jag däremot tappat mycket % i fett på kroppen och ökat i % på muskler.

Nu jävlar kör vi allihop, kom igen!