Jag lämnar ämnet död & begravningar osv idag och återgår till panikångesten. Jag har så många gånger försökt förklara den men det går inte riktigt.

Jag låter Tyra Sjöstedt förklara istället, för orden hon skriver är EXAKT hur det känns och hur det är;

"Ju mer tiden går inser man att man inte kan kräva att andra ska förstå, det är helt omöjligt att i sin vildaste fantasi ens förstå lite hur det är att leva med depression, utbrändhet eller panikångest. Har du själv haft panik någon gång? dubbla det med 20 gånger så vet ni hur det känns att ha panikångest.

Man kan inte kräva förståelse, men man kan kräva respekt. Det är här jag tycker många faller för respekten finns inte där. Varför har jag frågat mig många gånger men aldrig kommit fram till något bra svar, det kan säkert bero på okunskap? Man vet helt enkelt för lite och så tror sig många kunna relatera till sjukdomen då de själv någon gång mått dåligt över något. Många kan helt enkelt inte skilja på att må dåligt och en sjukdom. Att må dåligt över att bli dumpad, förlora någon man älskar eller något annat hör till livets gång, det är saker alla får uppleva. Att ha depression eller vara utbränd är en folksjukdom, en allvarlig sådan som kan få fruktansvärda konsekvenser om man inte få hjälp i tid.

Föreställ er själva att en dag vakna upp och hela ens verklighet har rasat samman, personer som stirrar tillbaka på dig i spegeln är en främling. Man vet varken ut eller in och man måste i stort sett lägga hela sitt liv i någon annans händer för att överleva. Det kan vara i en läkares händer, en mor eller kanske en partner. Det är inte många som har styrkan att ta sig igenom det själv, man behöver stöd från sina närmaste. Sina nära och käras hjälp blir lika viktig som mediciner och pyskologer, om inte viktigare.

Det är okej att som anhörig bli rädd över situationen, bli rädd över att se någon man tycker om må väldigt dåligt. Men det är fortfarande inte okej att bara strunta i den sjuka bara för att man inte vet hur man ska bete sig, tänk om alla skulle tänka så? Det räcker att ni visar att ni finns där, det värsta ni kan göra är att dra er undan. Det är nu ens vänner och familj sätts på prov, på riktigt. Man märker ganska snabbt vilka som får godkänt och inte, tyvärr är siffran där alldeles för låg.. Jag har förlorat personer på vägen som en gång var viktiga för mig, men samtidigt har dessa personen visat för mig att de inte finns där när det väl gäller och då kan det lika gärna vara för min del.

Det kommer även en och annan klantig kommentar om hur andra tycker man ska vara och “man va roligare förr”. Ja, jag va kanske roligare förr, men då var jag också frisk och kunde göra allt som man normalt kan göra. Det är inte min verklighet längre, men det är en verklighet jag kämpar varje dag över att få tillbaka. En vacker dag kommer jag nå mitt mål och jag är på god väg.

Vad jag vill säga med detta inlägg är att jag hoppas fler kan visa respekt för sjukdomen och ta det för vad det är. Kanske låter hårt, men det är fortfarande inte ni som behöver leva med skiten, ni behöver bara finnas där som stöd. Det kan ta några månader, det kan ta flera år, det kan finnas där livet ut. Ge det den tiden som behövs, gör det inte för stort men gör det inte för litet heller. Det kan räcka med ett sms, ett kort.. ja vad som helst som visar att ni bryr er. Det behöver inte vara svårare än så.

Jag förstår mycket väl att det även tar otroligt hårt på sina anhöriga att behöva se sitt barn, pappa eller kanske vän försvinna framför sina ögon. Ditt jobb blir att försöka hitta ditt barn, din pappa eller din vän igen, att visa dem den rätta vägen tillbaka.

Det går knappt förklara för någon annan hur man mår inombords, närmaste man kan komma till svar när man får frågan”hur känns det?” Det känns som att man sakta dör inombords. Hur hade du velat att dina anhöriga skulle reagera?"