För några månader sen var jag i en liknande situation som jag befann mig i igår. Skillnaden var att "vännerna" då ville att jag skulle göra det för att lindra deras samvete, för att dom själva inte hade nån lust med det här. Jag lyssnade inte då, eftersom jag inte kände mig trygg. Igår var det två andra personer som sa exakt samma ord till mig som då, skillnaden nu var att jag kände mig lugn & trygg i det, jag kände att det var pga omtanke & kärlek - ingenting annat och därför klarade jag av det. Nu är jag trött och sliten minst sagt och ska åka hem och slappa lite.

Förresten är det otroligt att en random människa jag inte känner kan få en att bli glad, kan peppa en bara genom små komplimanger. Gör sånt oftare, ni också! Släpp muren "jag känner ju inte personen, va pinsamt osv". För mig gjorde det jätteskillnad igår när jag var ledsen, även om det var ifrån en "främling".

Jag måste börja fundera på hur jag ska göra imorgon med centrala TT-utbildningen i Sthlm. Det känns inte alls tryggt att åka i det här skicket, samtidigt har jag bästa bästa vän Elin med mig. Alternativet är att vara hemma själv och må såhär, eller åka dit och försöka med hennes stöd?