Ibland är ord lätta att säga. Ibland inte. Ibland menar man orden och ibland gör landet inte.

Vissa människors ord påverkar mig mer än andra. När vissa personer säger: Jag kommer alltid ha en stor del av dig med mig i mitt hjärta för resten av livet. Du har gett mig så väldigt mycket fint! Tack <3 Du är den finaste tjejen ever, och jag tycker om dig så mycket! Huvudsaken är att du vet att du är världens bästa, tuffaste och häftigaste vän! <3 Jag vet inte hur jag skulle kunna leva utan dig! Du är starkare än vad du tror och jag vet att du kommer klara allt och jag finns alltid här som stöd!

Vissa ord fastnar i hjärtat. Just pga personerna dom kommer ifrån. Personer som menar de, som säger de ifrån sitt hjärta. Ingenting nån annan i världen skulle säga skulle nånsin kunna få mig lika lycklig och varm i hjärtat som dom där personerna som står mig närmast.

Jag står för första gången i mitt liv helt ensam, eller ja på sätt och vis. Det är på extremt skakiga ben som känns som att dom när som helst ska vika sig under mig. Samtidigt har jag nog aldrig både fått och försökt ge så mycket kärlek som nu.

Jag kan för alltid vara arg över vad HAN gjorde mot mig, vad mina vänner gjorde mot mig. Men jag vill vara bättre än dom, jag vill inte vara en person fylld med hat. Jag vill förlåta och jag vill glömma. Jag vill inte hata, jag vill se tillbaka och ha lärt mig nånting av att blivit nerknuffad i den svarta klibbiga sörjan av andra. Och jag vill känna att dom gjorde det, men det var JAG som reste på mig rak i ryggen.

Det är vingliga ben och en snårig skrämmande väg, men det är min väg. Min egna väg! Och jag måste lita på mig själv att jag är stark nog att fixa det. Så mycket jag har bakom mig som tagit mig hit, har jag överlevt de då klarar jag fan allt!

“Its hard not to hate; People, Things, Institutions. When they break your spirit and take pleasure in watching you bleed. Hate is the only feeling that makes sense. But I know what hate does. Tears you apart, turns you into something you're not. Something you promised yourself you'd never become.

That’s what I need to tell you. To let you know how hard I’m trying not to cave under the weight of all the awful things I feel in my heart.

Sometimes my life feels like a deadly balancing act. What I feel slamming up against what I should do. Impulsive reactions racing to solutions miles ahead of my brain. When I look at my day, I realize that most of it was spent cleaning up the damage of the day before. In that life I have no future. All I have is distraction and remorse.

As cliche as it sounds a part of me was left in that box. A part I barely knew, a part I’ll never see again. Everyday is a new box boy’s. You open it, you take a look at whats inside. You’re the one that determines if its a gift, or a coffin.”

— Jax Teller