Läste igenom ett gammalt sms jag skickade till några av mina "vänner" i augusti. Då allt började bli sämre: Hej allihopa! Jag vill bara säga TACK. För att ni sista månaderna stått ut med mig genom bra och dåligt. För att ni fått mig att skratta och gett mig så mycket ovärderliga minnen. Jag vaknade imorse och kände nu jävlar. Det är tack vare er jag helt ärligt för första gången känner att nu räcker det. Alla tårar jag slösat, allt han tog ifrån mig, andetagen som höll på att försvinna pga honom. Enough is Enough. Och jag tror på fullaste allvar att jag är redo att må bra nu igen tack vare er. I'm FINALLY out! Ni är bäst ❤

Åt det smset vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. För dom som fick det smset kom att visa sig göra allt värre än vad det nånsin varit. Fick allt jag kämpat och byggt upp under ett år att försvinna. Det är sjukt hur dom i ens närhet som hjälpte en att läka var samma personer som i nästa sekund tog varenda liten bit av mig och kastade sönder dom. Skrämmande tankar!

Jag vet inte om jag fortfarande är mest: Arg, ledsen eller besviken!? Dessa tre & Alla liknande känslor kokar i en stort svart häxgryta över en öppen eld.

Jag är packad och klar åtminstone. Jag är både livrädd för att åka iväg när jag mår såhär men samtidigt ska det bli så skönt att lämna allt här hemma och kanske få en chans att verkligen tänka på nåt annat?

Ska passa på att krama om J nu innan och suga åt mig all den energi och det lugn han ger mig & verkligen försöka behålla det i kroppen.