Igår kramade jag inte bara en sorts vän, ett stöd, en av dom mest fantastiska människorna jag träffat, en förebild och världens bästa chef hejdå. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom dom dåliga dagarna när jag inte har hennes stöd på jobbet. Kunde inte hejdå tårarna som brände i ögonen när jag sa hejdå - det kändes overkligt.

Hela vitvaror (nästan alla iaf) samlades på Kalle's och åt fantastisk middag en sista gång med Pernilla. Men som hon sa: Arbetskamrater kommer & går men vänner består.