Jag kan inte gå ut längre, inte när jag mår såhär. Jag har inte roligt, jag får inte ut nånting av de och framför allt mår jag inte bra av det. Igår bröt jag ihop inne på Allstar ännu en gång och jag kände att nu räcker det. Ångesten ligger fortfarande tung i bröstet från gårdagen. Men snart, snart kommer ÄNTLIGEN J hem och kramar om mig. Det går inte att beskriva lugnet som tar över mig och min kropp då. Finns faktiskt INGENTING som ens i närheten hjälper så mycket. Åh va jag önskar att allt vore annorlunda, men jag får vara glad ändå.