Hela jag är som en orkan. Ena sekunden är jag i extas, i lyckorus med en energi som aldrig tar slut. Jag kan skratta tills tårarna sprutar. Nästa sekund är jag så trött att jag bryter ihop, minsta lilla grej får mig att gråta ögonen ur mig. Jag måste försöka hitta någon sorts balans i livet, i mig själv men jag har liksom tappat vägen. Idag bäddade jag ner mig, med godis och sons of anarchy. Jag är tokförkyld, allmänt down och less. Så jag unnar mig en Steph kväll, att vara lite nere och tycka synd om mig själv. Men om jag ska vara ärlig behöver jag värme och kramar. Närhet och kärlek. Egentligen i vilken form som helst, från vilket håll som helst (missförstå mig rätt).. Jag tycker om att vara själv men inte att vara ensam om ni förstår?