Senaste tiden har det varit ett kaos innuti mig. Jag vet inte vart jag hör hemma, vad jag mår bra av. Trots att jag är omgiven av härliga människor mestadels kan jag inte låta bli att känna mig ensam, utanför, att jag bara duger ibland.

 

Drama som varit hjälper inte till. Det skrämmer mig. Om människor kan tycka saker om andra, säga det till mig och inte till personen, vad säger dom då bakom min rygg? 

 

Jag försöker på alla sätt och vis ställa upp för allt & alla i min närhet och omgivning. Ibland går det inte, då jag själv är upp och ner. 

 

Ibland känner jag mig bara lost så att säga. Det känns som att jag inte räcker till och bara duger åt vissa ibland. Ett deprimerande inlägg, javisst. Men det är så det känns!

 

Jag är bara så rädd att hämna där igen, i det svarta hålet där jag var för exakt ett år sen. När jag inte tog mig upp ur sängen på dagar, inte åt, inte duschade, inte sov. När jag låg där och stirrade in i väggen i ett ledset vakuum.

 

Idag är jag arg och ledsen på allt och alla. På att jag ibland känner att ingen nånsin tycker att JAG är värd att kämpa för, att slåss för, stå upp för genom vått och torrt. Jag är långt ifrån perfekt, men jag försöker så gott jag kan att visa mina nära hur mycket kärlek jag har för dom. Ibland skulle det vara kul att få samma sak tillbaka, spontant.

 

Jag behöver kärlek. Spelar egentligen ingen roll vartifrån eller i vilken form den kommer. Nån sorts trygghet, värme, närhet och ja - kärlek.

 

Idag får Lil Wayne rädda mig ifrån min ilska, sätta ord på den.