Sjukdomen är fruktansvärd. Som jag sagt tidigare är vi människor så små på den här planeten, vi är maktlösa även om vi låtsas tvärtom. Vi kan flyga till månen, men vi kan inte överhuvudtaget förstå eller göra nånting mot cancer. Det här äter upp mig, det ligger och gnager & skaver i hjärtat. Att se en familj nästintill gå sönder på grund av orättvisa. Ingenting jag gör eller säger kan hjälpa eller dämpa, det är värst av allt.

Jag vet inte vad jag hade gjort utan J. Att få komma hem efter 12 timmar på jobbet, slänga sig i hans armar och gråta ut. Nu blir det lite "middag" och film.