"Det finns många som dömer från höger och vänster, slänger ur sig idiotiska saker, vrider saker till nåt det inte är - människor som är okapabla att kliva utanför sin egen bubbla och som inte kan se mellan raderna. Sen finns det ju vissa också som helt enkelt är själviska och rakt igenom elaka, det är en annan femma.

Det svider närmande ser något sånt hända eller blir utsatt för det själv. Jag har alltid haft mina murar jag byggt upp som skyddat mig och haft lätt att skaka av mig saker och låta saker rinna av mig. Åtminstone på ytan! Men efter grej på grej när nära och kära tar en tegelsten i taget och river ner allt är plötsligt inte allt lika lätt längre. Som Anders sa till mig förra veckan beror min mentala kollaps inte på mig, utan på andra & att min hårddisk i hjärnan för negativa saker är överfull. Det beror också på har vi kommit fram till att jag är en känslomänniska, jag stänger inte av allt längre. Jag är dessutom alldeles för snäll och ska ALLTID tro det bästa om människor. Det är inte en positiv egenskap jag har. Då jag blir blind och bara ser det positiva i människor och inte deras verkliga sida, eftersom jag dom person har svårt att se det onda i människor. Det är bara att titta på det senaste året! 99% av människor jag har haft i mitt liv har till slut tagit Fram sin äkta sida och lämnat mig där med ett hål och en total chock.

Människor dömer, dom ser inte sanningen & verkligheten mellan raderna, dom osagda orden. Dom rispar på ytan och dömer därefter. Jag som person var tidigare stark och skakade av mig sånt. Men att vara stark när detta händer med någon/några som stått en väldigt nära eller som man trodde så mycket bättre om är det svårt att skaka av. Det lämnar spår! Man kan liksom inte skapa ett band, ett förtroende till någon som man en dag helt plötsligt en dag glömmer bort att man hade (en luddig mening att försöka förklara det här).. Jag har förmodligen förtjänat den tilliten vid en viss punkt (and other way around) och jag förstår då inte hur man kan spekulera eller ens dra egna slutsatser helt från ingenstans, från en helt annan värld. Speciellt inte utan att som en vuxen människa prata med personen om problemet istället för att bete sig som ett barn och gömma sig bakom en telefon. Det är väl upp till var och en egentligen, jag förstår bara inte vad man får ut av att vara elak & döma någon man haft ett band med.. En sak är säker, jag måste lära mig öppna ögonen och inte ta någon skit!