Fy tusan alltså vad jag sökt ord för att komma på hur jag ska formulera mig när jag mår som sämst. Jag fattar nog inte själv hur dålig jag är, tror inte min familj fattar, mina vänner fattar inte.. Det är det hårdaste slaget… Allt jag velat var bara att få medömkan, någon som sa “Nu går vi fan till doktorn med dig, du mår inte bra” någon som SÅG MIG och hur dåligt skick jag var i innan jag behövde komma till den gränsen där jag är nu. Jag har så många gånger känt att jag håller på och dör och ingen har gjort ett jävla skit. Låter jävligt egoistiskt men jag antar att Det är väl inte många som vågar erkänna att man tänker så, men jag kan faktiskt erkänna det. Det är oftast “Se mig, hör mig och hjälp mig” som styr när det rör sig om sjuka människor. Därför är det extremt viktigt att ta en sjuk människa på allvar. Vare sig det handlar om en ätstörning eller om någon som är deprimerad eller har ångest. Stå inte bara och se på….i vissa fall slutar det väldigt illa.