Jag kan skylla allt på alla andra och hela världen men i slutändan är det fortfarande JAG som är min egna värsta fiende. Det är i mig själv som mina svagheter finns, som osäkerheten bor och som rädslorna växer.

Att bli sin egen bästa vän är enligt mig en investering för livet. Stötta, peppa och och utmana att våga utvecklas precis så som du skulle göra för en vän. Styrka, lugn, harmo & trygghet i dig själv är belöningen. Just saying...

Jag kan väldigt ofta, nästan alltid, känna att andra missförstår mig. Missförstår mina ord, mina tankar och mina känslor. Det kan likaväl vara jag som t ex säger saker på klumpiga sätt så att det blir fel. Jag vet inte.

Och apropå just att missförstå någon. Måste tipsa om Marilyn Mansons självbiografi - Vägen ut ur helvetet. Han är en extremt missförstådd person och vilken helt annan synvinkel jag fick efter att ha läst den idag.

Skulle sätta på en kastrull med vatten. Låg tydligen ett ciggpaket på spisen och jag slog på fel platta. Hela skiten började brinna, sånt här är så typiskt mig så det finns inte. Rökning dödar, i närheten av mig åtminstone.

Kunde inte låta bli att tänka tillbaka på den gången jag skulle laga middag tills T kom hem. Satte på vatten, hällde i makaroner. Och som alla som känner mig vet HATAR jag att laga mat, tycker det tar tid och är fruktansvärt tråkigt. Så vad gör jag? Går och sätter mig framför datorn i vardagsrummet. Glömmer helt bort tiden, ett bra tag senare var lägenheten rökig och det stank bränt. Samt att det brann i kastrullen.. Blir ingen hemmafru av mig inte!

Ett samtal gav mig lite energi, lite ljus i mörkret. För hur mycket bra eller dåligt kommer han alltid känna mig bättre än någon annan. Så är det bara...

Såna här gånger jag kommer på hur onödigt allt varit, hur mycket jag saknar vänskapen.

"The human body is designed to compansate for loss. It addapts, so it no Longer need the thing it can't have. But sometimes, the loss is too great and the body can't compansate on it's own."

Trots förfärligt många ändlösa tårar igår kväll hade jag en av dom bättre kvällarna på riktigt. Det som förstörde allt och skapade kaos i mig var det som hände. Att sen behöva stå och försvara sig för ingenting när man egentligen bara hade behövt en kram. Men jag är glad att jag hade lite fina som torkade tårarna och styrde upp ett hyfsat avslut på en kväll som började bra. Fredagen var galet rolig, lördagen blev egentligen inte sämre förutom det där svaga ögonblicket. Blev bjuden på grillat kött som jag åt med några fina i solen på en filt med vin i glaset. Underbart! Sommaren ska vara utomhus, inte i nån lägenhet och inte som förra sommaren.

Hela jag är egentligen kaos just nu. Relationer hit och dit trasslar sig utan att jag förstår varför. En person som äntligen är närmre än på väldigt länge känns längre bort än nånsin. Trots att jag omger mig med härliga som gör saker lite lättare kan jag ibland känna mig så extremt ensam. Och jag börjar på riktigt undra om det där hålet i mig nånsin ska försvinna eller åtminstone fyllas igen lite?!

Äh. Fler såna helger som den här.

Jag älskar mina HÄRLIGASTE jobbisar. Jag älskar helt enkelt mitt jobb, jag trivs.. Men ibland kan även andra saker locka ändå ;)

Eller depression? Pollen? Trötthet? SAKNAD? Hur som helst gör något av ovanstående mig så svag att jag redan nu ligger nerbäddad i sängen... Innan dess låg jag och mös en bra stund med Svea på min arm, tur att jag har henne iaf.

Idag slog det mig, det var ett tag sen jag kände den här saknaden till dig som jag gör så extremt just nu.. Jag antar att det är pga vädret. Sommarkvällar brukade vara våra. Promenader, kramar, glass, skratt tills tårarna sprutade, goda middagar, vin i kvällsolen på vår balkong.. Jag måste bort från den här lägenheten har jag insett. Den brukade kännas hemma, ge mig ett lugn, jag älskade den. Nu hatar jag den mer än nånting annat! För mycket utrymme, minnen, tomhet. För mycket som påminner! Out of sight, out of mind - stämmer inte alls, snarare tvärtom.

Att glassa i solen hela dagarna. Har njutit fullt ut förutom all jäkla pollen som försöker ta livet av mig!

Den 5/6 blir nog en bra dag :) Har nästan bestämt mig för att färga ombre också ;D

Jag är så trött på EN person. En person som på nåt sätt hela förbannade tiden återkommer. Som på något vänster alltid lyckas skapa ärr i relationerna till dom som betyder mest. Den här personen är i mina ögon ett gift...

Jag är så lycklig! Efter en tävling på jobbet fick jag med mig en råsaftcentrifug hem! Bara att slänga ner hela frukter och woop! :D

Nu dricker jag god Malibu med ananasjuice och peppar en galen utgång med härligaste! Skål finisar :)

Som tur är känner jag av hela mitt hjärta att jag har så fantastiska människor omkring mig. Jag litar på er, jag har förbannat roligt med er, jag trivs & kan andas ut i er närhet. Jag hoppas att ni förstår hur mycket jag uppskattar var och en av er även om jag inte visar det varje dag.

Jag har den egenskapen att jag antingen är så jäkla waaaaaay up HIGH att jag är i min lyckliga värld och det finns inget stopp på energin i mig. Är jag inte där är jag längre ner än helvetet. Det finns aldrig något mitt i mellan. Extremt upp eller extremt ner.

Jag kan inte i närheten uttrycka min frustration och rastlöshet. Jag är så uttråkad så jag dör. Ännu värre är att jag är så hungrig att om jag inte dör av rastlöshet eller av smärtan i foten dör jag av svält. För tror ni jag kan resa mig upp och stå och laga mat? NEJ. Tror ni jag kan hoppa iväg nånstans och köpa mat? NÄE. En kebabpizza hade fan suttit bra nu... CRAP!

Nu har jag bestämt mig. Löshåret ska banne mig i ASAP.. Och den här tjejen har så fruktansvärd snygg färg i håret att jag döööör!

Alltså jag får spunk, allt avlöser varandra i ett skrämmande tempo. Jag ville styra upp lite organiserat kaos. Jobba, TRÄNA. Istället? Ligger jag här. Förbannad, ledsen, irriterad, uttråkad, less, hjälplös, rastlös, hopplös och med en obeskrivlig smärta i foten. Fånge i min säng, Yääj. En vändning nu tack!

Ingen verkar komma ihåg ett skit. Vad hände i lördags? Stämplar här och där, stämplar från diverse ställen, Cissi på en bänk. Ingen var med varann, eller? Jäkla minttu...

Väldigt ofta (nästintill alltid) känner jag mig som lillasystern i familjen. Jag är stolt över min storalillasyster som äger en sån styrka, vilja, lugn och envishet. Som gick ut med toppbetyg och vann ett stipendium. Som inte låter någonting stoppa henne. Som springer runt som en galning med CV:n och visar hur bra hon är och att hon förtjänar jobb. Mocca hade tur som fick dig. Grattis till jobbet på H&M, det är du så förbannat värd! Att slita lönar sig och är det nån som alltid kommer landa på fötterna så är det du, vad som än händer.

Hoppade iväg till Mocca för lunch med syster. Satt ute och mös och tittade på människor!

Bra helg överlag, tog mig aldrig ut nån av dagarna. I fredags pga lite Depp och trötthet igår pga en bruten (?) tå.

Nu ligger jag här och försöker fokusera bort den bultande tån som gör så jävla ont. Men kul har jag haft ändå :)

Jag sitter och dricker en cappuccino och letar resor. I stort sett samma sekund jag kom "hem" (hem är där hjärtat är och det är inte här) så kom allt tillbaka värre än innan. Tankarna tar över mer, hålet i mig ekar och saknaden gör ont. Jag behöver komma bort igen! Vecka 33 ska jag NÅNSTANS med NÅGON annars kommer jag drunkna i det här om jag inte har något att se fram emot..

Eller? Vi testar.

Har fyllt på spritförrådet. Dricker goda drinkar. Och älskar mina nya jeansshorts från Gina Tricot :)

Shoppingmys på Köpis med Mamma. Sen hundmys och bus i Hästbo med sötaste!